REKLAM. En kompis till mig tipsade om den här videon på facebook. Man kan tycka att det är lite lustigt, men när man tänker efter lite så blir man mörkrädd. För det är precis så det är. Och hon säger det i precis samma ton som i diverse reklamfilmer för skönhetsprodukter, man nästan känner hur man rycks med och vill ha skiten. Det låter så överdrivet och för bra för att vara sant, men det är sant! Det finns bara en hake...

 

BUSSEN. Jag skulle bara vilja berätta om en grej som hände mig igårkväll. Jag satt på bussen på väg hem, klockan var väl runt halv ett på natten och jag hade musik i öronen. Bussen var ganska full och rätt var det är kommer det en man, 30-ish och ganska berusad, och sätter sig brevid mig. Det första jag slås utav är hur illa han luktar, cigarettrök så som jag aldrig känt det förr! Och han sitter och smeker sina lår på en smått obehagligt sätt, så att hans knogar nuddar vid mitt lår. Jag drar undan mitt ben lite, men han följer efter och försöker nudda mig. Till sist säger jag åt honom att ta bort handen.

 

Då börjar den äckliga mannen orera om hur vacker jag är, han frågar vad jag jobbar med, hur gammal jag är (utan att få ärliga svar såklart) och jag gör mitt bästa för att ignorera honom. Då trappas det hela upp och han börjar fråga om jag är oskuld, om jag gillar sex och ifall jag tycker han är snygg. Jag föreslår att han skall sätta sig på sätet på andra sidan gången, som är ledigt. Han verkar inte fatta vinken. Jag förklarar att han inte kommer få varken svar på sina snuskiga frågor eller något annat från mig. Då gör han ett patetiskt försök att börja "dirtytalka" mitt på bussen bland allt folk! Jag får nog och säger åt honom att jag absolut inte vill prata med honom mer, och sätter mig på ett säte lite längre bort och ignorerar honom resten av vägen hem. Han sitter snopet kvar och undrar vad som hände. (måste dock medge att jag var lite nervös när jag hoppade av ifall han skulle följa efter, och låtsades ta upp telefonen för att ringa en vän)

 

Vad jag vill komma fram till är att de flesta har väl någon gång blivit trakasserade av äckelslem på bussen, men jag kan inte låta bli att förvånas av hur jag kände efteråt. Jag kände mig inte ens kränkt! Jag kände mig helt opåverkad utom förvåningen över hur opåverkad jag var. Faktum är att jag tog emot hans komplimanger med glädje, jag har ytterst svårt att ta det som något negativt när någon säger att jag är vacker (även om det sägs på ett taktlöst sätt av ett äckelslem på bussen). Däremot tog jag det inte personligt när han försökte taffsa på mig, jag sade helt enkelt ifrån, vänligt men bestämd, omåttligt säker på mig själv och mitt värde. Jag undrar vad för trauma den stackaren har vart med om som får honom att beté sig så mot andra människor. Så länge han faktiskt inte gjorde någonting så har jag ingen anledning att känna mig kränkt. Hans fula intentioner får han själv ansvara för och skämmas över.

 

Faktum är att när jag klev innanför min dörr var jag ännu gladare av vetskapen att jag inte är, eller umgås med, människor av den ruttna typen. Jag tolkar det som att jag helt enkelt har lyckats skaffa mig tillräckligt mycket integritet för att kunna ta emot komplimanger jag vet att jag förtjänar, och låta saker som destruktiv kritik, försök till utövning av härskartekniker och annat tjaffs, rinna av utan att det gör mig nedstämd. Jag är faktiskt genuint glad, även om det tyvärr kanske bottnar i att jag anser mig stå över alla människor som betér sig på ovannämnda sätt, vilket dock inte hindrar mig från att nöjt konstatera att min avsaknad av ilska och rädsla är äkta och inte en föjld av att jag intalat mig själv någonting för att inte börja gråta. Sådana här små händelser kanske behövs i livet för att man skall påminnas om hur sjukt bra man är!

 

MODE. Att mode till största delen handlar om kläder förstår alla. Men när vi lever i ett samhälle som promotar klädinköp på löpande band, ju dyrare och mer prestigefyllt märke desto bättre, och samtidigt bombaderas av det faktum att överkonsumtion är i alla avseenden något dåligt, då är det svårt att finna en balans. Vissa tycker att modeblogg skall beskrivas som en blogg skriven av en professionell modeskribent/stylist/modell/designer/something medans andra anser att kläder, shopping och köptips är ett självklart inslag i en varierad och personlig modeblogg.

 

Balansen är svår att finna, för blir det för mycket shopping är det överkonsumtion och köphets, men de där långa, utvecklande inläggen med backstagebilder och intervjuer är mycket få människor förunnat att kunna skriva, och de tar mycket tid i anspråk. En liten tjej på 15 år uppe i Norrland utan varken pengar, ett flashigt jobb eller tillgång till ett varierat shoppingutbud kan det knappast. Hon kanske då väljer att skriva om sin stil istället, visa outfits och göra kollage med googlat material. Och för mig är det också mode, även om det är på en mer personlig nivå. Det viktiga är balansen, överkonsumtion och suddiga dagens vs åsikter, trendrapporter och modebevakning, och att den passar den målgrupp man skriver för.

 

Personligen tycker jag att en bra modeblogg har lite av varje. Och eftersom det faktiskt i gund och botten handlar om kläder är det väl egentligen ganska självklart att man visar upp sina klädinköp, liksom det är självklart att man i en teknikblogg visar upp sin nya mobiltelefon eller hemmabioanläggning. En modeblogg är inte bara de som skrivs av de som jobbar med mode, utan stil och trender är minst lika viktigt. Framförallt för att det är just dessa bloggar som så bra kompletterar de stora tryckta modemagasinen där redaktionellt material finns att läsa, men "vanliga" människors stil får stå tillbaka. Det är ju just det här som är styrkan i en blogg, att alla får skriva om det som DE är intresserade av och har kunskap om, och att det leder till en enorm mångfald där alla får komma till tals, och där det finns alla typer av inspiration så att alla kan hitta en modeblogg som lever upp till just deras förväntningar.

 

PRIVATLIV. Jag tänker ibland på det här med bloggen. Jag skriver ändå om mitt liv här. Ni är faktiskt hundratals människor som har koll på mig, ni vet vad jag gör på dagarna och vart jag är på väg i livet. Och jag vet ingenting om er. Jag berättar saker som ni annars inte skulle få veta, men frågan är om det är rätt? Är det en bra grej att slänga upp bilder på sig själv på nätet och ge detaljer från mitt privatliv? Är det ett tecken på låg integritet? Jag citerar mig själv i en kommentar under det här inlägget hos Bloggkommentatorerna:

 

"Jag är så sjukt kluven i den här frågan! Ibland kollar jag på min egen blogg med (ett försök till)
objektiva ögon och tycker att den är så tråkig. Ett shoppingtips här, ett par skor där. Jag vill skriva
mer personligt, mer om mig! Och i nästa sekund går jag in på Mogi eller någon annan blogg som inte
ens vill visa upp sin inredning och får panikkänslor, är jag någon slags blogg-utvikningsbrud som
slänger upp hela privatlivet på internet?

Men å andra sidan, det är just de där små privata detaljerna som gör en blogg intressant. Sådant
som anses vara "nonsens" egentligen. Typ matinlägg, hemma-hos-mig, bilder från sociala
sammanställningar med vänner på bild och liknande. Jag tror egentligen att ingen vill läsa en steril
blogg med bara bilder på bloggaren själv och utan personliga glimtar av vardagslivet. Hellre ses
jag nog som en vimsig, glad och generös person som bjuder på sig själv än en med "stor integritet"
som i verkliga livet översätts till snål torrboll.

Och att man skriver om små personliga vardagsbestyr och visar upp sitt hem betyder inte att
man behöver ösa ur sig allt om sina relationsproblem, mensrubbningar och psykoser. Kan jag
berätta det hela för mamma och chefen kan jag skriva det i bloggen."

 

Alltså, jag förstår helt ärligt inte på vilket sätt jag kan tänkas lida av att 50 okända människor vet vad jag åt till frukost idag. Eller att jag har lila gardiner i vardagsrummet. Jag tror inte heller att jag mår sämre av att dela med mig av glädjen jag känner när jag är ute och festar, när jag umgås med mina vänner och när jag får träffa min familj och min kärlek. Delad glädje är dubbel glädje. Tänk då vad mycket glädje jag får ut av min blogg, till priset av... förlorad låtsasintegritet som jag aldrig ens haft?

 

VUXEN. Ååh, vilket bra inlägg! Gymnasiet var kanske halvtråkigt, man var fattig som en hund, längtade efter frihet, egen lägenhet och livet som vuxen. Men man visste vad man gjorde och man visste vart man var på väg. Man hade ett mål; studenten. Nu är det snart fyra år sen jag var där, köpte mössan, bestämde tyget till balklänningen, drömde om gröna dagar och livet efteråt. Studentdagen är utan tvekan en av de absolut bästa i hela mitt liv, jag hade tårar i ögon av glädje mest hela tiden. Men sen kom resten.

 

Den utan tvekan värsta sommaren i mitt liv tog form, med hårt jobb som jag inte var van vid, sömnbrist, identitetskris och framtidsångest. Jag hade sökt och kommit in på universitet, men var så skoltrött att bara tanken att sätta mig där var ångestframkallande. Att plugga natur på gymnasiet går inte på några vis att jämför med att läsa fysik på högskolenivå. Det höll i två månader innan jag var totalt utbränd, hoppade av och låg i min säng hemma hos mamma resten av vintern.

 

Till våren fick jag jobb och började spara lite pengar. Jobbet i kontorsmiljö fick mig att börja längta efter skolan igen, nu visste jag vad som väntade, och kände mig redo att försöka på nytt. Till sommaren fick jag lägenhet och började nytt liv som vuxen, precis fyllda 20 och nu med ett mål framför mig igen. Jag var, och är fortfarande, osäker på om skulle klara det, men jag tror att det var rätt val. Jag hade det bästa året någonsin som fysikstudent och hade äntligen satt en kurs igen. Men det där hemska året (eller åren!) mellan studenten och vuxenlivet är nog något som fler upplever. När friheten efter den trygga gymnasietillvaron överväldigar, valfriheten förvillar och tror på en själv dalar, då är det bra att veta att man inte, inte ens nästan, är ensam.

 

DEBATT. Säga vad man vill om Kissie, uppumpade läppar, sillisar, barnmat och photshopping deluxe, men jag kollade just på gårdagens Debatt där skandalbloggning debatterades, och jag tycker att hon ägde varenda en där inne. Alla har en poäng, man skall inte lyfta fram dåliga förebilder, promota sjuka ideal osv osv, men alla har rätt att säga sin åsikt, alla bloggar har rätt att finnas. Som någon sa; varför skall alla unga tjejer med någorlunda känt namn lyftas fram som superviktiga förebilder för alla andra? Varför måste de axla en roll när de egentligen inte gör något annat än att berätta om vad de själva gör och tycker? Väljer inte alla sina egna förebilder? Och varför måste en tjej som tar för sig av livet, utnyttjar det hon har och inte skäms för att vara framgångsrik nödvändigtvis vara dåligt?

 

Jag tycker Kissie har väldigt tveksamma åsikter om det mesta, men samtidigt är det hennes rätt att tycka att barnmat är en bra grej och att silikonbröst är snyggt utan att för den sakens skull förtjäna att bli kallad både det ena och det andra, bli terroriserad i hemmet och få sin familj uthängd. Någon jävla måtta får det väl för fan vara! Jag hänvisar återigen till ett inlägg jag skrev för någon vecka sedan kring alla bloggars lika rätt att existera. Bara för att vi inte gillar vad Kissie gör och skriver om, så ger det oss inte rätten att hävda att hon har mindre rätt att blogga än vi andra. Och att hon är ärlig och står för vad hon gör och vad hon tycker skall hon ha en större eloge för än många andra i bloggosfären. Kissie har inte större ansvar gentemot oss än vi har gentemot henne.

Slänger in en outfit från förra året bara för att jag gillar färgerna. Får bli en favorit i repris på den snart!

 

BLOGGANDE. Jag har, efter tips från Bloggkommentatorerna, läst en grymt bra C-uppsats av en tjej vid namn Sofia Zettermark, "En sockersöt reklamhora uppväxt bland dokusåpor", och om ni har tid tycker jag defitnitivt att ni borde göra detsamma. Jag fullkomligt slukar all litteratur som behandlar bloggar och framförallt modebloggar (har redan läst "Dagens outfit" två gånger och lär göra det igen snart). Jag finner det extremt fascinerande att det är mycket svårt för den stora majorieteten av "seriösa" mediemänniskor att se att en blogg är så mycket mer än en löjlig dagbok, skriven av småtjejer med för mycket fritid. Det är otroligt givande, det utvecklar både kreativitet, uttrycksförmåga i skrift och sociala färdigheter (förutsatt att man är någorlunda aktiv bland kommentarsfälten) men ses ändå som ett onödigt tidsfördriv. Framförallt störs jag när man blandar ihop modebloggar med livsstilsbloggar. "Kissie och alla andra modebloggerskor som bara vill ha uppmärksamhet" är ett negativt och alltför vanligt uttryck i artiklar som kritiserar bloggandet.

 

I uppsatsen nämns det att tre fjärdedelar av Sveriges 12 - 24-åringar någon gång bloggat, och 90% i samma åldersgrupp läser dem regelbundet. Är då en mobilbild med dagens klädval av någon anonym tjej från Norrland ett totalt onödigt uppmärksamshetstörstande, eller är det ett sätt för henne att bejaka sin kreativitet, att nå ut till världen, att skapa sig en identitet och visa att man är någon och gör skillnad, något som unga tjejer inte är särskilt bortskämda med? Uppsatsens artikelstudie visar att politikerbloggar skrivna av medelålders män är det som dominerar sfären för "kvalitétsbloggar", dvs bloggar som inte handlar om bloggaren själv utan om ett "seriöst" intresse som många delar, medan både dagboksbloggar och modebloggar ses som onödiga och irrelevanta.

 

Jag tror dock att dessa skribenter på våra stora dagstidningar i många fall gräver sin egen grav, för om inte mode är ett stort intresse bland unga tjejer så vet jag inte vad som är det. Och varför skulle en modeblogg rankas lägre än exempelvis en tv-spelsblogg? Och varför räknas en helt vanlig dagboksblogg som oviktig? Det är ju i dem som den verkliga sanningen finns, vad tycker Sveriges befolkning om sin samtid? Vad intresserar dem? Vad gör dem lyckliga respektive olyckliga? Den som inte inser att de unga tjejernas (och killarnas) dagliga "pantade svammel" är en ovärdelig samtidsdokumentering som ges offentligt och helt gratis till alla, måste nog göra om 180 grader och ta sig en lång funderare på vad begreppet "viktigt" verkligen betyder. Vem är det som säger att någons verklighet är viktigare än någon annans?

 

 

 

 

UPPFOSTRAN. Bahahaha, vart skall jag börja? Jag är säker på att deltagarna i "Ung & Bortskämd" spelar lite för kameran och att det vinklats en hel del av producenterna, men ingen kan låtsas så bra. Hälften av ungarna är ju äldre än mig. Kan ni förstå att 24-åringar låter mamma tvätta deras underkläder?! Eller när de går i matbutiken och inte vet hur man lagar till en enkel tomatsås. Jag kan helt enkelt inte förstå hur man kan trivas så bra och acceptera den integritetskränkning det innebär att ha sin mamma, sin egen mor, som svansar efter en som en hängiven hund. Jag har velat flytta hemifrån redan vid 16 års ålder, detta trots att min mamma tvättade åt mig och lagade mat vid den tiden. Jag gjorde slag i saken så fort jag fick ekonomisk möjlighet, och skrev på lägenhetskontrakt innan jag fyllt 20. Min mamma skulle inte komma på tanken att komma hem till mig och dammsuga (och skulle nog inte gjort det även om vi inte bodde i olika städer) och jag själv skulle nog inte släppa in henne om hon stod utanför min dörr med matlådor för en vecka i famnen. Och skulle hon vara på besök och plötsligt börja damma "medan hon ändå är här" skulle jag ta det som en djupt personlig förolämpning. Som om jag inte kunda ta hand om mig själv!

 

Jag kan inte förstå att vissa nöjer sig med sin bekväma tillvaro, även om jag erkänner att det vore gött om någon annan lagade mat ibland (ytterligare en bra grej med en sambo) Jag skulle aldrig ta emot stora summor pengar (dvs tusenlappar) regelbundet, utan att samtidigt göra upp en avbetalningsplan. Jag ser alla sådana gåvor som lån. Det är för mig svårt att förstå hur man kan nedlåta sig till att låta sina föräldrar ta hand om en när man är en vuxen människa. Varför vill man förnedras och behandlas som ett barn trots att man sedan flera år får handla på Systemet? Jag klandrar givetvis barnen som vägrar göra rätt för sig, bortskämdhet väger verkligen inte tyngre än det sunda förnuftet och dessa människor vet att de borde hjälpa till. De är helt enkelt lata. "Men jag är uppfostrad så här" duger inte som en ursäkt, eller ens som förklaring. Samtidigt måste jag kasta ett ont öga på föräldrarna som även de troligtvis vet att de gör sina barn en enorm otjänst. Tror de verkligen att en tillvaro där ett jobb ersatts av tv-spel och med 24-timmars omedelbar betjäning är givande för en ung vuxen som borde vara hungrig på livet? Fy, bristande föräldrarskap är vad det är, där välvilja verkligen inte kan rättfärdiga skapandet av förslappade, inkompetenta individer som lever som parasiter på sina föräldrar.

 

 

 

LITTERATUR. Då var det över. Ända sedan tidigt imorse (med ett kort avbrott för att gå till banken) har jag suttit uppslukad i den här boken. Fyrahundra sidor har nu passerat för mina ögon. Jag har inte ätit på hela dagen, inte märkt hur solen stigit och sedan nästan försvunnit, hur tiden verkar passera utan mig och hur en dag av mitt liv faller i glömska. Jag tänker inte ge mig på att försöka recensera den, det här är alldels för stort för mig. Tårarna har runnit konstant nerför mina kinder de sista timmarna, mest av glädje för att jag själv inte upplevt det som skildras i den här absurt vidriga historia om ett liv jag naivt trodde att ingen skulle behöva uppleva.

 

Boken är skriven av Shy Keenan, en människa som för evigt har min stora respekt. Under hela sin barndom förvandlar hennes sjuka familj hennes liv till helvetet på Jorden, med våldtäkter, misshandel och en total psykisk nedbrytning och underminerande av allas förtroende för henne. En skakande historia som berörde mig djupt, inte minst för hon har en ett år yngre syster som hon gör allt för att försvara från sin styvfars perversa övergrepp. När jag läser om hur hon i sin systers ställe låter sig bli bortförd och berövad allt, tänker jag på min egen syster och tårarna rinner istället av glädje över att jag inte behöver försvara henne på det här sättet.

 

Jag vill att alla läser den här boken, den är så fruktansvärdt otrolig att varje ord måste vara sant. Och i slutet pratas det om en dokumentär som spelades in, kulmen på Shy's kamp för rättvisa och räddning för de många barn som styvfadern fortsatte sin vidriga "hobby" med efter att hon blivit tillräckligt gammal för att fly. De berättade om videoinspelningar där han erkänner både det ena och det andra, både med dolda kameror och helt öppet. När jag får se ansiktet som uttalar orden, och kopplar samman det med den 400 sidor långa mardröm jag just tagit mig igenom kokar vreden upp inom mig. Inget barn skall behöva genomlida detta. Om så 1000 oskyldiga personer pekas ut som pedofiler så är det värt det om bara ett enda barn räddas undan detta öde. Det är faktiskt värt det.

 

Boken kostar bara några tior på Adlibris, en skatt i bokhyllan och en ständig påminnelse om att människan kan förvridas till oigenkänlighet av sina sjuka drifter, men också om att offer inte alltid förblir sådana. Shy slutade som ingen mindre än vinnare av flera stora priser för sina insatser för utsatta barn, och som grundare till en av världens största organisationer för offer för sexualbrott och för det beundrar jag henne, och alla andra som någonsin tagit sig igenom något liknande. Starkare människor får man leta efter.

 

 

 

Tillåt mig uttrycka mitt förakt mot det livsmedelssystem där varor som är fullt ätbara och inte ens har passerat bäst-före-datum slängs för att ingen förväntas köpa dem. Tillåt mig känna avsmak för de personer som letar efter köttfärsen med bäst datum längst bak i kyldisken trots att köttförssåsen skall lagas redan samma kväll. Eller de som slänger ett paket frysta grönsaker för att de är en vecka "för gamla". De är ju frysta! Sådant här matsvinn gör mig galen, det är inte bara dåligt för folks ekonomi, utan katastrofalt för miljön och inte minst för de miljontals människor som svälter varje dag. Ett barn dör av svält varje sekund! Bara det är 40 - 50% av potatisen slängs redan innan den når affärerna på grund av de har små skönhetsfel som gör att vi kräsna konsumenter inte vill köpa dem. Eller att alla böjda gurkor slängs för att de raka passar bättre in i affärernas kartonger.

 

En bekant till mig kungjorde stolt en dag att hon skulle börja gå på diet för att gå ner i vikt. Dieten gick ut på att bara äta hälften så mycket. Men för att lura sig själv att tro att man åt mycket mat så skulle man ändå ta till sig en full portion. Lågstadiematte leder till slutsatsen att hälften skulle slängas. Jag gav henne en rejäl utskälning där jag förklarade vilken idioti det är att slänga över hälften av maten. Tänk om alla skulle göra så?! Behöver jag ens nämna att hon aldrig försökte sig på den dieten igen.

 

Vad jag vill komma fram till är att folks rädlsa för det fruktade bäst-före-datumet är obefogad och leder till att livsmedelsbutiker slänger mängder med mat, tusentals ton, varje dag. Mat som annars hade kunnat gå till de fattiga i det landet där den förmodligen odlades. I dokumentären som står till grund för det här inlägget pratar de om vatten som har en hållbarhet på 6 månader. VATTEN! Vatten har funnits på Jorden i några miljarder år, och vad jag vet har det aldrig blivit dåligt. Var definierar förresten ett gammalt vatten? Att vattenmolekylerna har fått skägg? Nej, jag vill uppmana alla att sluta tänka så inskränkt på siffror, utan lukta på maten, smaka på den. En grönsak som inte har exakt rätt färg är inte giftig, och en potatis med en knöl på sidan är inte mindre god och nyttig än en perfekt rund och slät sådan. Och köttfärs som är fryst håller i flera månader om man lägger det i en lufttät påse. Alltså kan du köpa färs som går ut imorgon och ändå ha mat hemma.  Ibland blir jag så trött på folk. Och om ni nu så prompt skall slänga mat som lika gärna kunnat äta, så kan ni väl åtminstone kompostera den.

 

bild: rferl.org

 

GRANSKNING. Var det någon mer än jag som såg på "Uppdrag granskning" igårkväll? Det handlade om den heltäckande slöjans vara eller icke vara. Denna fråga har som ni säkert vet blivit diskuretad både framlänges och baklänges i många år över hela världen (även muslimska länder) och det är många som anser att niqab inte är något som det krävs av muslimska kvinnor att det skall bära. Men ändå finns det några hundra personer i Sverige som gör det, vilket tycks uppröra många till bristningsgränsen. I många länder finns förbud mot att dölja ansiktet, bära religiösa symboler i skolan eller helt enkelt mot niquab och burka och även i Sverige har frågan tagits upp. Reportaget i "Uppdrag granskning" försöker få alla att säga sina åsikter. Vad säger de niqab-bärande kvinnorna? Vad säger muslimerna som enbart bär slöja? Jag tycker det var ett sevärt program, och jag rekomenderar det.

 

Personligen är jag väldigt kluven. Samtidigt som jag tycker att alla människor har rätt att klä sig som de vill, har de också en skyldighet till det samhälle de väljer att leva i. Jag tycker att förbud mot burka inte är så mycket att hänga i granen, jag anser, och har alltid ansett, att hur man klär sig är en högst personlig fråga och man skall inte på något sätt tvingas att klä sig på ett visst sätt. Om jag vill gå klädd i långklänning skall jag få göra det. Vill jag ha jeans får jag det. Som modefreak är väl kläder, om något, viktigt och att jag får använda mitt utseende för att uttrycka mig själv. Solglasögon täcker mitt ansikte. En scarf kan täcka mitt hår. Jag kan, om jag skulle vilja, ha ett kors runt halsen. Ingen höjer ett ögonbryn.

 

Men som de säger i dokumentären, och även diskuterar efteråt, så är burkan ett plagg som är gjort för överklasskvinnor som inte var aktiva aktörer i samhället. I mina öron klingar detta negativt, men jag står fast vid att de får klä sig så om de vill, liksom att jag accepterar folk med rosa spikes och piercingar i näsan fastän jag inte alls tycker att det är snyggt eller något som talar till indivdens fördel. Men det är viktigt att komma ihåg att med rättigheter kommer skyldigheter. Jag tycker att man i vissa situationer borde visa sitt ansikte. Jag tar av mig solgalsögonen när jag pratar med min chef. Jag tar av mig mössan när jag är på arbetsintervju. Jag ser alltid ett barn i ögonen när jag pratar med det. Jag skulle ta av mig mina piercingar (om jag hade några) om mitt arbete var på ett sjukhus eller på en restaurang, och jag skulle inte drömma om att ha på mig rånarhuva på passfotot. Jag förutser att folk förväntar sig respekt och det visar jag genom att visa mitt ansikte för dem i ett möte, och likaså tolkar jag det som högst oartigt att behölla solglasögonen på när du pratar med mig. Och hur ska man kunna legitimera sig om man inte kan bli igenkänd?

 

Trots att jag tycker att individens rättigheter är bland det viktigaste som finns, så måste man förstår att när man klär sig på ett visst sätt så får det konsekvenser. Är man villig att acceptera dem, fine. Men jag finner det svårt att förstå att man förväntar sig ett jobb som dagisfröken när man inte ens kan låta barnen se en. Folk dömer ofta efter första intrycket, och de kommer de aldrig att sluta med hur mycket vi än predikar om jämnställdhet och tolerans, och det är alla medvetna om. Jag tycker att när man väljer att ta på sig något så väljer man också konsekvenserna av det, på gott och ont. Vill man gå runt i kycklingdräkt får man acceptera att folk stirrar, liksom man får acceptera att få vill anställa en om man vägrar visa ansiktet. Inget av dem tycker jag är diskriminering, bara åsikter. Jag hade inte anställt en kirurg som alltid måste bära långärmat. Det passar sig helt enkelt inte i det yrket. Slutligen måste jag säga att jag inte tycker att niqab är ett plagg för moderna kvinnor, men samtidigt måste jag respektera deras val. Om de accepterar mitt val att tycka att de gör fel mot sig själva som vägrar sig själva tillträde till stora delar av samhället genom sin klädsel. Vad tycker ni?

 

Titta på avsnittet av "Uppdrag granskning" här. Det ligger ute till och med 6 november.

 

bild: made-in-china

 

KONSUMENT. Jag kommer nog aldrig att stoppa en tugga kinamat eller thai take away i munnen igen. Har ni någonsin undrat över hur de får sin biff med bambuskott så mör? Eller hur såsen blir så smakrik? Jag har försökt många gånger själv med diverse kryddor, fonder, såser och grönsaker men jag får liksom inte till det. Hemligheterna stavas natriumglutamat och bikarbonat. Bikarbonat är ett jäsmedel som är dubbelt så starkt som bakpulver. Det används som jäsmedel i saker som skall jäsa mycket under en kort tillagningstid, exempelvis muffins. Jag har själv en påse hemma i skafferiet som jag använder till bland annat muffins och kakor. Men det funkar också att dränka kött av dålig kvalitét i för att det skall jäsa. Och bli mörare. Så att det räcker att woka det billiga skräpköttet någon minut för att det skall bli mört. Det handlar alltså om jäst kött. Jäst kött. Hör ni inte hur vidrigt det låter.

 

Natriumglutamat, eller bara glutamat, är ett hett omdebatterat ämne. Det är idag godkänt som smaktillsats i Sverige, men att det kan framkalla överkänslighet, så kallat Kinarestaurangsyndromet, med bröstsmärtor och huvudvärk är allmänt känt. Det finns till och med misstankar om så allvarliga komplikationer som fosterskador, depression, hormonstörningar och leverskador. Det är väldigt populärt att använda stora mängder glutamat i asiatiska snabbmatsrestauranger, och om ni tittar när de lagar sin mat ser du hur de först häller i en (alltför) stor mängd salt och sedan att annat vitt pulver. Det är alltså natriumglutamat som tillsäts. Detta ämne finns även i många av de halvfabrikat du kan köpa i affären: buljongtärningar (släng alla du har hemma och köp fond istället!), charkprodukter, chips och annat skräp man inte bör äta.

 

Varför väljer man att utsätta sig för det här? Nog för att jag kan hålla med om att en nudelwok en fredagskväll är både bekvämt och gott, men är man så lat att man inte orkar slänga ihop en själv när man vet vad snabbmaten innehåller, trots att man kommer undan för en bråkdel av priset, kanske man förtjänar alla dessa biverkningar. Nog för att glutamat även förekommer naturligt i vissa livsmedel, men där är den bunden till proteiner och höjer inte nivåerna i blodet lika snabbt. Den är dessutom molykelärt annorlunda uppbyggd än den kemiskt framställda. Jag kan inte för mitt liv förstå att man kan föredra jäst kött och migränpulver (jag har själv flera gånger fått stark huvudvärk efter att ha ätit tveksam mat) framför riktig hemlagad mat med färska råvaror och okonstlade kryddor. Mer mat åt folket och låt glutamatet stanna hos de som vill ha det, och förtjänar det.

 

För att undvika att få i dig skräp strunta i att köpa halvfabricerad mat av alla slag, men i synnerhet buljong, chips, charkprodukter, färdigmat, såser och kryddmixer. Titta efter beteckningen E621, MSG, hydroliserat protein eller kort och gott smakförstärkare.

 

bild: Jootix

 

MILJÖPOLITIK. Det pratas mycket om skatter, arbete, invandrare, välfärd och pengar nu i valtider. Men något som lite glömts bort, även av mig själv måste jag erkänna, är miljöpolitiken. Vad hände med Sverige i framkanten av miljöforskningen? Var inte vi världens miljövänligaste land eller något alldeles nyss? Jag läste ett artikel i metro häromdagen som fick mig att skamset vakna ur min gratis-inträde-på-statliga-muséer-eller-inte-vånda. Jag har inte hört ett knyst om löften till miljön det här valet, och faktum är att när man läser på Naturskyddsföreningens hemsida så har miljön gravt eftersatts den senaste mandatperioden.

 

Åter till den där artikeln i metro. Trots att jag i själ och hjärta nog är blå (det skall löna sig att arbeta) så är det de röda som visar upp starkast vallöften inom miljöpolitiken. Något så enkelt som detta får mig att på allvar överväga att byta sida. För trots att miljöpartiet har en hel den konstiga åsikter (kvotering till exempel, har ni hört något så löjligt?) så är miljön trots allt viktigast. Utan den har vi ingenting. Det spelar ingen roll ifall vi betalar skatt på våra lyxiga landställen eller inte, om marken där de ligger står under vatten. Eller om sjätteklassarna får betyg eller inte när deras skola har förstörts av en tropisk orkan.

 

Alliansens vinkling av problemet är att vi behöver skaffa fler miljöbilar. En ytterst korkad lösning. Att åter satsa på produktion när det är just minskning av biltrafiken vi behöver är ju bara dumt. Och vad skall alla skrotade bensinbilar bli av? En hel generation värdefull metall har gått förlorad bara för att vi inte behagar ta bussen till jobbet. Byt ut mot miljöbilar i den takt folk köper nytt istället, eller konvertera bilarna. Och inte mot etanol som görs utav mat. Kanon idé när halva världens befolkning svälter. Den förtvinande miljön är det enda problem vi har gemensamt med resten av världen, vårt enda problem som inte är ett I-landsproblem. Nej, det får nog bli en röd röst i allfall från min sida, hur gärna jag än skulle slippa.

 

bild: BlackCat

 

HÖGTID. Jag läste en krönika i metro för någon dag sen. Jag kommer inte ihåg om det var författarens egna åsikter som gestaltades eller någon i hennes närhet. Det väsentliga kommer jag dock ihåg; att Sveriges nationaldag är en gammal, förlegad högtid som nu enbart firas av invandrare (!?) och rasister. Vi har ingen stor seger i ett krig i bagaget, eller någon dag då vi blev självstyrande och fria. Sverige har, allt som allt, haft en lugn historia utan krig och dramatiska händelser de senaste seklen.

 

Men so what? Måste man ha vart överviktigt för att uppskatta sin kropp? Måste man ha haft cancer för att njuta av livet? Måste man ha vart hemlös för att veta värdet av en mjuk säng? Måste man ha vart i krig för att uppskatta fred? Sveriges nationalsång är på intet sätt en hyllning till svensken, den vita rasen elller något annat som de främlingsfientliga grupperna vill mena. Det är en hyllning till det land vi bor i, hur vackert det är och hur bra man kan leva här. För trots att Sverige är långt ifrån perfekt så finns det inget annat land jag hellre vill bo i.

 

Skribenten menar att det är just firandet av denna tråkighet som är förlegat; midsommar är den egentliga svenska högtiden då man samlas och utför sina traditioner, sill och allt det där. Nationaldagen är tydligen bara en ursäkt för rasister att hävda sin ensamrätt till landet vi bor i. Men under midsommar firar man främst sommaren, inte Sverige som land. Varför får alla andra länder ha nationaldagar, men inte Sverige? Vi har inte utfört några stordåd, men detta är ju att applicera jantelagen på hela riket.

 

Nej, jag tänker sträcka på mig, sjunga nationalsången och mena vartenda ord. Låt alla vi som gillar Sverige, oavsett kulturell, nationell eller religiös bakgrund, göra detsamma och fira vår vackra oförstörda natur, vårt fantastiska sociala skyddsnät, vårt innovativa och världsledande miljötänk, eller om inte annat det faktum att vi INTE har några blodiga slag i det förflutna att fira.

 

 

SNUSK. Jag antar att jag inte är ensam om att kolla på "Dokument Innifrån" på svt igår kväll. Det handlade om ett ämne som ligger mig ganska varmt om hjärtat, med ett av mina största hatobjekt i huvudrollen; matfusket på McDonalds. I programet avslöjades det att maten, som utlovas purfärsk, får liggar flera timmar längre i vänta på försäljning än de utlovade 10 minuterna. De stackars ungdomarna som tagit McDonalds som ett av sina första jobb kapas på övertidstimmar, tvingas jobba sjuka och hotas med sparken om de inte aktivt deltar i fusket.

 

Som nämnt har jag redan sen innan en genuin ovilja mot McDonlads, efter att ha sett "Supersize Me", en otroligt bra dokumentär om det hälsovådliga i att äta snabbmat som stapelföda. Ett av världens största företag och en av landets största ungdomsarbetsgivare tycker man borde ta mer ansvar än så där. Som det nämns i "Dokument Innifrån" så går McDonalds med sådana bisarra vinster varje år på grund av detta, att en stämning här och där bara har marginell påverkan. Ett räkneexempel togs upp: om varenda en av de 12 000 svenska McDonalds-anställda snuvas på 5 minuters övertidsersättning blir det en direkt vinst för Donken på 3 miljoner kronor. Tänk då om alla, som ett skräckexempel i dokumentären, snuvas på 10 timmar i månaden. Allt detta går raka ner i restaurangjättens giriga vinstficka.

 

När maten är urusel (jag vågar slå vad om att korna i hamburgarna föds upp på antibiotika i någon industrilokal och sen mals ner hela, bröden och grönsakerna odlas av slavarbetare med obefintlig lön och mängder med bekämpningsmedel för att sedan skickas med avgasutsprutande lastbilar över hela världen), näringsinnehållet minimalt med en mängd skaldliga häsloeffekter som följd (kolla bara på "Supersize me") servicen värdelös (vem vill bli serverad av en robot under sådan tidspress att han inte ens hinner säga "smaklig måltid") och hygienen undermålig (gamla burgare, burgare som legat på golvet, anställda med magvirus som tvingas jobba) och de anställdas redan av kollektivavtalets minimerade lön kapas i hörnen, kan man undra vad det egentligen är man betalar för när man köper en meny på McDonalds. Personligen skulle jag aldrig sätta en fot där inne (och har inte gjort på flera år) ens om jag fick betalt.

 

Vad tycker ni om det hela? Själv har jag ganska lätt att hetsa upp mig och dra många över en kam, men just när det gäller så stora organistationer med så mycket makt, räds jag verkligen inte att ösa galla över dem. Jag är helt och fullt övertygad om att McDonlads är en last för samhället, ekonomiskt, hälsomässigt, socialt, miljömässigt och moraliskt. Visst, det ger arbete till väldigt många, men om Donken skulle nöja sig med bara bara någon miljard dollar i nettovinst, istället för 1,26 miljarder dollar per kvartal(!) tror jag att mycket hade kunnat förbättras, både när det gäller kvalitén på maten, de anställdas villkor och den upplevda servicen. Tills dess ser jag inget annat rätt än att bojkotta McDonalds på heltid.

DOKUMENTÄR. Jag sitter just nu och kollar på en dokumentär på svt-play, och fullkomigt kokar av ilska. Den handlar om hur människor verkar ha lättat på sina moraliska värderingar när det gäller att slå barn i uppfostringssyfte. Ett fall som gick till domstol för ett tag sen uppmärksammas, där en man slagit en pojke hårt i ansiktet. I en nätomröstning med 150 000 deltagare tyckte 90% av han gjorde rätt, och han kan till och med stå på gatan utanför där folk applåderar åt honom för hans civilkurage. Pojken som blev misshandlad fick inte ens en advokat, utan fick försvara sig sjäv så gott det gick i rättssalen.

Jag mår illa. Visst kan småbarn vara rent ut sagt förjävliga, och de blir bara värre ju äldre de blir. Men våld löser inga problem! Våld föder våld, våld föder missbrukare, depressioner och "misslyckade" vuxna, vilket undersökning efter undersökning visat. Det är aldrig, ALDRIG okej att slå ett barn! ALDRIG! Det dras paralleller till tv-programet "Nannyakuten" där en mer auktoritär syn på barnuppfostran förespårkas, men den som sett programmet vet att det handlar om gränser, indragning av previlegier och straff som inte åsamkar skada, utan som inbjuder till eftertanke, fritt val och ansvar för konsekvenser och som dessutom står i rimlig proportion till "brottet".

Är det okej att slå en människa i huvudet för att han åker skate board på fel plats? Det anser uppenbarligen många. Men är det okej att slå till en pensionär som röker i en busskur? Eller en kostymnisse som pratar i mobiltelefon i biblioteket? Jasså inte? Men det är alltså okej att ge barn örfilar. Men om barnet är väldigt olydigt då, är det okej att ge det en starkare örfil, eller ett slag, eller kanske en spark? Eller alla tre? Är det okej att behandla barn som något mindre värt än en vuxen? Gäller inte de mänskliga rättigheterna för barn?

Det krävs inte mycket för att inse det absurda i dessa människors resonemang. Det är nästan uteslutande människor i medelåldern och uppåt som är för detta brutala sätt att disciplinera de små, vilket när min personliga teori om att de är gamla och bittra och vill hämnas på världen för vad de själv utsattes för som barn. Jag håller med om att det blivit stökigare på gatorna; klotter, ungdomsbrottslighet, barnvåldtäckter, vandalism osv men samtidigt har den psykiska ohälsan hos barnen ökat. Om vi då skulle börja slå dessa sjuka barn för att få dem att uppföra sig, skulle det vara som att försöka släcka en brand med bensin. Bensin och vatten är ju nästan samma sak eller hur? Precis som barnaga och gränssättning är.

Titta på dokumentären här, den ligger ute till och med 15 augusti.