APOD

FOTO. Apropå det här inlägget, och för att jag är lite inspirerad av en av föreläsningarna i den populärvetenskapliga kursen "Livsbetingelser i Universum" som gick av stapeln idag, så måste jag bara dela med mig av några av mina absoluta favorit-rymdbilder. Halva min inspirationsmapp är fylld med outfitbilder på bloggare, andra halvan är fylld med sådant här. Och dagens bild (den översta i det här inlägget) på Astronomy Picture Of the Day var synnerligen vacker. Ja, rymden är allt bra snygg. Det är fint att få vara en del av den.

LÄNGD. De flesta vet vid det här laget att jag pluggar till fysiker, och jag fascineras enormt mycket av saker som den fiffiga lilla flashanimeringen "The Scale of the Universe". Hur det skiljer 50 storleksordningar (alltså 100 000 000 000 000 000 000 000 000 000 000 000 000 000 000 000 000 meter) mellan den största strukturen vi kan observera, och den minsta, och vi själva ligger nästan precis i mitten på den skalan så när som ett par storleksordningar. Den övre storleksgränsen för vår observationsförmåga är troligtvis nådd, eftersom vi inte kan se längre bort än den sträcka ljuset hinner åka under Universums nuvarande ålder. Men den undre gränsen...

Att man överhuvudtaget vet någonting om atomkärnans inre är ett mysterium. Det handlar om så ofattbart små avstånd att det inte är klokt! Och så jämför man den med den minsta längdenhet man tror existerar, Plancklängden. Kolla bara i scalan längst ner i bilden, som är logaritmisk. Skillnanden mellan en stjärna och en planet, eller en människa och en atom med för den delen, bleknar om man jämför i princip vad som helst med Plancklängden. Känns skönt att det fortfarande finns saker att göra sen när jag tar examen.

Bilden föreställer Andromeda-galaxen. Av naturliga skäl har vi inga sådana bilder på Vintergatan.

src

TIDRESOR. En del av er känner redan till att jag läser en kvällskurs i Interstellär Kommunikation. Det är en orienteringskurs, så den är inte alls svår, många som går den vet ingenting om fysik. Jag läser den för att få lite extrapoäng, för att jag gillar föreläsaren och för att den till och från är riktigt intressant. Jag kan till exempel nämna en grej som togs upp på första föreläsningen. Föreläsaren hade i förväg räknat ut vad som händer om du sätter dig i ett rymdskepp och accelererar med 1 G (en G-kraft är samma som den kraft vi upplever hela tiden på Jorden från gravitationen).

Du skulle bara efter ett par år komma upp 90% av ljusets hastighet och på bara 30 år skulle du kunna korsa galaxen och komma tillbaka igen, detta trots att den är hundra tusen ljusår bred! Detta beror på att tiden skulle sakta in så mycket när du hela tiden accelererar. När du kommer tillbaka till Jorden skulle den ha åldrats 200 000 år medan du själv bara har åldrats 30 år. Fascinerande va? Detta var såklart ingen nyhet för mig att tiden saktar in när man accelererar, men det är ändå coolt att få lite siffror på det. Tänk om man hade ett sådant rymdskepp...

TID. Var det någon av er som kollade på Vetenskapens Värld igår? Jag kunde självklart inte låta bli eftersom det skulle handla om det absolut mest fascinerande fenomenet som finns; tiden. Hela mitt projektarbete i gymnasiet gick ut på att försöka beskriva tid och dess konsekvenser ut ett vetenskapligt perspektiv. Det var så jag lärde mig om Einsteins relativitetsteorier, ljushastighetens konstans, tidspilen och imaginär tid. Men jag blev faktiskt lite besviken på gårdagens avsnitt eftersom det inte handlade om tid egentligen, utan snarare hur Universum påverkas av tidens gång. Rätt fascinerande det också i och för sig, jag har inte funderat särskilt mycket på exakt hur allt kommer att se ut i en så avlägsen framtid att till och med de svarta hålen har dunstat bort.

Men vill ni veta mer om vad tid faktiskt ÄR (eller snarare vad man tror att det skulle kunna vara) så rekomenderar jag den här boken; "About Time" av Paul Davies. Den ingick som referenslitteratur under mitt gymnasiearbete, men när jag läste den efter tre år på Universitetet så fick jag ut betydligt mer av den. Och för ett lite annorlunda perspektiv så är "The Fabric of the Cosmos" av Brian Greene helt grym på att ge en nyanserad bild av rumtiden och alla dess kringelkrokar.

ASTROFYSIK. Här är en liten trevlig filmsnutt som du kan titta på om du känner att det blir för mycket Glamourama ibland. 20 minuter om supermassiva svarta hål, det är ett sådant som jag håller på och undersöker i mitt kandidatarbete (även om just det inte befinner sig i en kvasar). Ju mer jag lär mig om fysiken bakom de här sakerna, desto konstigare blir det. Att föreställa sig ett svart hål som suger gas är väl ingen konst, krångligare blir det när inte bara gasen sugs, utan rumtiden själv. Ner i en punkt med ingen storlek. Ja, ni fattar själva.

ASTRONOMI. Jag har just kikat på del 1 av 6 i en dokumentärserie på svt som handlar om vetenskapens historia. Jag vet inte riktigt vad de andra avsnitten kommer att handla om, men det här första handlade om astronomins historia fram till 1900-talet, hur människor som Galileo, Kepler, Newton och Hubble bidrog till att förändra bilden av Universum från en liten cirkelrund formation med Jorden i centrum, till en gigantisk kolossal skapelse där vi är obetydligare än obetydligast. Riktigt intressant, och jag måste medge att jag rös av spänning när de visade den faktiska bilden som Hubble tog och som ledde till att Vintergatan utökades med miljardtals andra galaxer. Otroligt fascinerande! Dokumentären finns här och är tillgänglig tom 31 mars.

foto: Luca Vanzella / via: apod

FOTO. Hörni, är inte det här en av de coolaste bilderna på månen ni någonsin sett? Den är inte photoshoppad och inte från någon film, utan istället var det en lycklig slump över Edmonton i Kanada när fullmånen steg upp över den 25 grader kalla staden. Diverse vinklar och optiska illusioner, den röda färgen (vilket kommer utav att månen ännu står lågt på himlen) och vattenångan från oljeraffinaderierna ger en utomjordisk domedagskänsla som jag kände att jag vill visa er. Verkligheten är för mig mer sci-fi är vad sci-fi är.

UNIVERSUM. När vi ändå håller på och myser in oss i allehanda litteratur om rymden så tänkte jag tipsa om veckans avsnitt av "Vetenskapens värld" som tar upp frågan om hur Universum verkligen skapades. För den oinsatte ges lite kött på benen kring mörk materia och mörk energi (vilka för övrigt inte alls har med varandra att göra) och nästan alla som pratar i programmet är astrofysiker eller kosmologer. Min idoler liksom, hehe.

bild: cosmotography.com

GALAX. Det här är galaxen som jag skall arbeta med i mitt kandidatarbete. Den heter NGC 4258 (vilket säger såå mycket) och befinner sig strax över 20 miljoner ljusår från Vintergatan. Min uppgift kommer att bli att med hjälpa av lite spektrum och grejer räkna ut massdensiteten i centrum för att ta reda på om det finns ett supermassivt svart hål där eller inte. Makalöst spännande! Nu skall jag fortsätta läsa ett par artiklar, sen skall jag hoppa iväg till skolan och gå på föreläsning. Förshoppningvis kommer det upp lite bilder från helgen till er under dagen!

bild via apod

GALAX. Andromeda är namnet på en av vår närmaste stora galaxgranne. Den har samma spiralform som vår egen Vintergatan och är ungefär lika stor. Andromedagalaxen är också ett av de mest avlägsna objekt som är synligt med blotta ögat. Just nu befinner sig Vintergatan och Andromeda på ett avstånd av ca 2,5 miljoner ljusår från varandra, men de står i kollisionskurs med en hisnande hastighet av 500 000 km/h. Trots detta beräknas det ta 3 miljarder år innan de faktiskt kommer i närkontakt, så stora är avstånden vi pratar om. Vid den tiden är Jorden förmodlligen redan förångad av Solens expansion ändå. Här nedan visas en simulering av ett möjligt scenario när kollisionen inträffar:

bild via Spacewriter

ASTRONOMI. Nyfiken på svarta hål? Det är ett av mina favoritobjekt inom astrofysiken, just därför att de är så fundamentalt svårförstådda och mystiska. De är de mest destruktiva objekt i vår verklighet, omöjliga att se (och då menar jag omöjliga, om man inte räknar med Hawkingstrålningen och andra indirekta metoder) och oändligt små (och då menar jag oändligt). Och än så länge bortom vår förståelse. Vetenskapens värld visade en bra dokumentär häromdagen om man inte är så insatt, men intresserad av att lära sig. Svarta hål är fascinerande! I somras pepprade min 7-åriga lillebror mig med frågor om svarta hål. Jag är ju "forskare och vet allt". Vad skall man säga då? Jag försökte förklara att ja, svarta hål är verkliga och inte ens stålmanen kan rå på dem, men att han inte behöver vara rädd eftersom de finns så långt bort och inte vet vart Jorden ligger. Jag vill ju inte ljuga, naturvetare som jag är och allt.

bild: Discovery News

RYMDEN. Som den rymdnörd jag är fascineras jag enormt av de exotiska objekt som finns långt, långt där ute i rymden. Ett av de allra märkligaste och mest imponerade är de så kallade pulsarerna. En pulsar har från början varit en vanlig stjärna, som när den fått slut på kärnbränsle kollapsat in i sig själv och tryckts ihop till ett klot med bara några kilometer i diameter. När så mycket materia pressas samman till en så liten klump får den en densitet som motsvara många miljoner ton per kubikcentimeter. I en sådan stjärna är trycket så högt att positiva protoner och negativa elektroner, byggstenarna i atomerna, pressar ihop till neutrala neutroner. En sådan komprimerad stjärnåldring kallas också för en neutronstjärna.

Men även den ursprungliga stjärnans rotation (rörelsemängsmoment) har "pressats samman" och effekten liknar den när en konståkare drar in armarna för att sätta fart på sin piruett. Neutronstjärnan roterar alltså hiskeligt fort, vissa så fort som flera tusen varv i sekunden! Eftersom de dessutom sänder ut stark elektromagnetisk strålning från de magnetiska polerna och att dessa sällan sammanfaller med rotationsaxeln, så blir resultet en extremt regelbunden pulserande klocka på natthimlen. Faktum är att man först trodde att detta var en signal från en utomjordisk civilisation just för att den var så exakt och regelbunden. Om man skulle detektera den här pulsen och omvandla den till ljudvågor i en dator får man ett mycket karakteristiskt och fascinerande ljud. Lyssna på klippet nedan!

bild: via TrickyRelativity

LIVVIKTIGT. Få saker spelar en så viktig roll i våra liv. Vår rena existens är dirket länkad till dess, och utan den enorma energi vi dagligen mottar och utan dessa gravitationella kraftverkan skulle vi inte finnas. Solen är vår närmsta stjärna, men det dröjde länge innan man insåg att det faktiskt var en stjärna. De gamla grekerna såg den som en av planeterna, eftersom den tycktes vandra över himlen precis som de. Solen sågs ofta som en feminin motkraft till den maskulina månen. Solen symboliserade fruktbarhet, ljus och vår medan månen var nattens och mörkrets härskare. I många civilisationer, som Aztekerna och i det gamla Egypten var soldyrkan en central del av deras religion. Redan då insåg man vikten av denna mystiska lysande skiva.  Men trots alla eventuella skenbara skillnader mellan solen och den prickiga natthimlen är den icke desto mindre en stjärna, och en ganska liten sådan. Här nedan finns en liten film som ger iallafall en hint om hur stora stjärnor kan bli, även om det är ganska svårt att greppa.

Solen består till tre fjärdedelar av väte som sakta håller på att omvandlas till helium via en fusionsreaktion, som är samma kraftfulla energiomvandling som i en vätebomb. Denna process har redan pågått i ungefär 4,5 miljarder år och förväntas pågå lika länge till. Därefter kommer solen troligtvis att sluta som en vit dvärg, eftersom den inte är tillräckligt massiv för att explodera som en supernova och bilda andra exotiska restprodukter, som svarta hål. Eftersom solen är en så ljusstark och kontinuelig källa till energi har man gjort många försök att utnyttja solenergin för människans vinning. Forskningen kring solceller går hela tiden framåt, och jag skulle inte bli särskilt förvånad om utvinningen av energi direkt ur dess kosmiska källa blir framtidens hopp om el till sina maskiner.

Solguden Ra dyrkas i det forna Egypten.

bild: via Nastro

Solen ger i från sig ett brett spektrum av elektromagnetisk strålning. Dels det synliga ljuset som vi ser, och som trots att det ser gult ut egentligen är vitt. Därefter har vi infraröd strålning, värmestrålning, som värmer upp Jorden och får oss att längta ut om våren. Sedan har vi också den farligaste strålningen, den högfrekventa ultravioletta strålningen, som är anledningen både till snygga solbrännor och hudcancer. Jordens atmosfär och ozonlagret skyddar oss mot det mesta av denna strålning, men man gör ändå bäst i att skydda sig.
Det är lätt att ta solen för given, men ju mer man lär sig om detta fantastiska naturfenomen, desto mer respekt får man. Jag ser iallafall sommarhimlen med helt nya ögon och med en helt ny känsla av min egen beroendeställning, och tacksamhet till ingen särskild att jag har turen att få en alldeles egen stjärna.

PLANET. Det verkar som om den största planeten i vårt solsystem, gasjätten Jupiter, har förlorat en av sina röda ränder. De vackra formationerna som fascinerat många människor är inget annat än vilda stormar som rasar i atmosfären, och den berömda röda fläcken är en virvelstorm 3 gånger Jordens storlek som härjat i flera hundra år. Den här röda linjen som försvann, gjorde det över en period av 3 månader, då Jupiter skymdes av Solen. Ungefär vart 15:e år sker liknande förändringar bland stormarna på Jupiter, men man har ännu inte funnit någon orsk till varför detta händer. Troligtvis kommer det röda bandet att gradvis återvända inom en relativt snar framtid. För mer fakta om Jupiter, klicka här.

källa: DialyMail

Jag är, som de flesta redan vet, en blivande kosmolog men även saker på mindre skala, som planeter och andra kosmiska objekt, intresserar mig. Av alla planeter vi har i solsystemet är Jupiter min absoluta favorit (näst efter Jorden såklart) på grund av dess skönhet, dess storlek och det faktum att om den hade vart bara lite större hade vart vår andra sol. Jag har kunnat planeternas namn, ordning och fysikaliska förhållanden sen jag var fem år. Nörd, eller vadå?

RYMDEN. Jag och L såg på en förvånansvärt bra dokumentär från National Geographic häromdagen. De brukar oftast ha väldigt kommersiella och töntiga dokumentärer men den här var väldigt fängslande på ett bra sätt. 1,5 timma lång och tillgänglig på Youtube, "Journey to the edge of the Universe". Helt animerad (och skickligt gjort) tar den sig an flera astronomiska fenomen på ett övergripande och intressant sätt, inklusive planeterna och stjärnan i vårt eget solsystem. Men det den gör mest är att den ger en hint till ett perspektiv på den ofattbart enorma storleken på det kända Universum. Ni som läst "Liftarens Guide till Galaxen" kommer dra oundvikliga paralleller till "Vidgade-Vyer-Vortex". Det går helt enkelt inte att greppa hur stort det är. Det är helt enkelt FÖR stort. Men det är alltid lika kul att försöka!