Anledning och en väg tillbaka

Här har det varit tyst som i graven ett ganska långt tag nu och jag kände ett behov av att berätta varför så därför får ni läsare ta att det kläms in ett ganska personligt inlägg mitt i allt.

Anledningen som jag uppgav var ju att det varit lite problematiskt här hemma ett tag och att jag tappat blogglusten. Det är den snabba förklaringen och nu tänkte jag ta den långa förklaringen för de som vill höra.

Det hela började med att familjen hamnade i magsjukan samtidigt allihop i slutet av januari. I sig är det ingenting konstigt, jobbigt ja, men inget konstigt. Men en dryg vecka senare tog det om på halva familjen och vår lilla tös återhämtade sig aldrig. Diarrerna gav sig inte och hon var oerhört hängig.  Hon började så sakteliga att äta välling och gröt igen men hon hade ständiga magknip och ofta var vi uppe hela nätterna för att hon skrek och ålade sig av smärtan. Jag har aldrig sett en sån uppblåst mage och att det kunde få plats så mycket gaser i en sådan liten mage har jag fortfarande svårt att förstå. Smärtan i mitt mammahjärta var så stor att jag trodde jag skulle sprängas. Att hon har så ont och jag inget kan göra åt saken.

En natt i mitten av februari stod vi inte ut längre utan ringde 1177 som direkt bad oss åka till akuten då det kunde röra sig om tarmproblem och de fruktade att hon var utttorkad. Väl där tog de prover och klämde och kände på henne men eftersom Karlskoga lasarett inte har några ”riktiga” barnspecialister så blev vi skickade mitt i natten till Karlstad så en barnläkare fick göra en helbedömning och sedan vidare till en kirurg som fick klämma på henne. Efter mycket om och men fick vi åka hem med en massa riktlinjer att gå efter för att se till att det inte var något kirugiskt fel på henne, skulle något av symptomen dyka upp skulle vi åka direkt till Karlstad.

Det gick en vecka, en och en halv kanske men ingenting gav med sig. Det blev inte värre men heller inte bättre och det var då jag började känna igen symptomen. Magknip och gasig, det är ju så jag blir när jag får i mig vanlig mjölk. Ringer därför till barnmottagningen och pratar med dem för att få råd. Vi får rådet att ge lilla Ella en mjölkfri kost i en månad för att se om det inte är så att hon är mjölkallergiker.

Så där är vi nu, vi har sedan en vecka tillbaks gett lillan mjölkfri mat och än så länge (peppar, peppar, ta i trä) inga magknip. Om det beror på mjölken eller om de är någon illvillig magbakterie som äntligen gett med sig vet vi ännu inte, det kommer förhoppningsvis visa sig om tre veckor när vi ska provocera in mjölken i kosten igen.

Så denna vecka har jag scannat internet och böcker och försökt lära mig allt jag kan om en mjölkfri kost. Eftersom jag bara är laktoskänslig så är ju detta en helt ny vetenskap för mig. Nu börjar det kännas som om detta med mjölkfritt är vår vardag och jag börjar så sakteliga få tillbaka min ork och jag kan äntligen tillbringa hela dagar utan att ta till tårarna för Ellas skull en enda gång under dagen. Detta innebär även att min lust att blogga börjar komma tillbaks och jag hoppas snart kunna vara tillbaka på banan igen.