LÖFTEN. Jag gav inte mig själv något löfte vid tolvslaget, eftersom jag vet att jag inte brukar hålla dem. Anledningen till det är oftast att de är alldeles för specifika. De är mätbara på ett sätt som vi fysiker gillar, men det skapar samtidigt prestationsångest och läggs ovanpå högen med allt annat viktigt som jag redan måste göra. Men jag vill ändå inte strunta i det helt, det känns som att jag på något sätt har gett upp hoppet om det här året, sänkt förväntningarna. Och om man inte ens siktar mot trädtopparna så kommer man definitivt inte till stjärnorna. Så tänkte ge mig själv några väl valda löften ändå, löften som inte kan mätas utan som måste kännas innifrån när de uppfylls. Det kan hända att jag aldrig känner mig nöjd eftersom jag inte ser konkreta resultat, men å andra sidan behöver jag ju ändå öva på det.

Jag skall börja tacka ja till saker. Det har jag redan börjat med under hösten. "Man ångrar inte det man gjort, utan det man inte gjort" heter det ju. Jag köper det till hundra procent.

Jag skall börja ta lite känslomässiga risker. Samma argument som ovan, hellre älska och bli sårad än inte älska alls. Och man behöver inte tänka 10 år framåt i tiden, bara man njuter av nuet.

Jag skall börja värdesätta mig själv mer. Jag är ändå rätt nöjd med mig själv, men klart finns det ställen att fila på, och alla sitter i huvudet. Mina åsikter spelar roll, mitt sällskap är uppskattat och mina kunskaper är verkliga. Sluta med falsk blygsamhet helt enkelt, för det har aldrig varit min starka sida ändå.

Jag skall få mina vänner att känna sig omtyckta och värdefulla. Även de jag inte känner så väl behöver få veta när de uppskattas.

Jag skall umgås mer med min familj. Man har bara en, den är speciell och rätt vad det är så är den borta. Det vill jag inte skall hända mig! Det underlättar ju såklart att alla, inklusive mormor, har fejjan nu för tiden, hehe.