BUSSEN. Jag skulle bara vilja berätta om en grej som hände mig igårkväll. Jag satt på bussen på väg hem, klockan var väl runt halv ett på natten och jag hade musik i öronen. Bussen var ganska full och rätt var det är kommer det en man, 30-ish och ganska berusad, och sätter sig brevid mig. Det första jag slås utav är hur illa han luktar, cigarettrök så som jag aldrig känt det förr! Och han sitter och smeker sina lår på en smått obehagligt sätt, så att hans knogar nuddar vid mitt lår. Jag drar undan mitt ben lite, men han följer efter och försöker nudda mig. Till sist säger jag åt honom att ta bort handen.

Då börjar den äckliga mannen orera om hur vacker jag är, han frågar vad jag jobbar med, hur gammal jag är (utan att få ärliga svar såklart) och jag gör mitt bästa för att ignorera honom. Då trappas det hela upp och han börjar fråga om jag är oskuld, om jag gillar sex och ifall jag tycker han är snygg. Jag föreslår att han skall sätta sig på sätet på andra sidan gången, som är ledigt. Han verkar inte fatta vinken. Jag förklarar att han inte kommer få varken svar på sina snuskiga frågor eller något annat från mig. Då gör han ett patetiskt försök att börja "dirtytalka" mitt på bussen bland allt folk! Jag får nog och säger åt honom att jag absolut inte vill prata med honom mer, och sätter mig på ett säte lite längre bort och ignorerar honom resten av vägen hem. Han sitter snopet kvar och undrar vad som hände. (måste dock medge att jag var lite nervös när jag hoppade av ifall han skulle följa efter, och låtsades ta upp telefonen för att ringa en vän)

Vad jag vill komma fram till är att de flesta har väl någon gång blivit trakasserade av äckelslem på bussen, men jag kan inte låta bli att förvånas av hur jag kände efteråt. Jag kände mig inte ens kränkt! Jag kände mig helt opåverkad utom förvåningen över hur opåverkad jag var. Faktum är att jag tog emot hans komplimanger med glädje, jag har ytterst svårt att ta det som något negativt när någon säger att jag är vacker (även om det sägs på ett taktlöst sätt av ett äckelslem på bussen). Däremot tog jag det inte personligt när han försökte taffsa på mig, jag sade helt enkelt ifrån, vänligt men bestämd, omåttligt säker på mig själv och mitt värde. Jag undrar vad för trauma den stackaren har vart med om som får honom att beté sig så mot andra människor. Så länge han faktiskt inte gjorde någonting så har jag ingen anledning att känna mig kränkt. Hans fula intentioner får han själv ansvara för och skämmas över.

Faktum är att när jag klev innanför min dörr var jag ännu gladare av vetskapen att jag inte är, eller umgås med, människor av den ruttna typen. Jag tolkar det som att jag helt enkelt har lyckats skaffa mig tillräckligt mycket integritet för att kunna ta emot komplimanger jag vet att jag förtjänar, och låta saker som destruktiv kritik, försök till utövning av härskartekniker och annat tjaffs, rinna av utan att det gör mig nedstämd. Jag är faktiskt genuint glad, även om det tyvärr kanske bottnar i att jag anser mig stå över alla människor som betér sig på ovannämnda sätt, vilket dock inte hindrar mig från att nöjt konstatera att min avsaknad av ilska och rädsla är äkta och inte en föjld av att jag intalat mig själv någonting för att inte börja gråta. Sådana här små händelser kanske behövs i livet för att man skall påminnas om hur sjukt bra man är!