HÄLSA. "Gud, vad jag är stressad!" En fras jag själv använder alldeles för ofta, ibland av vana men alltför ofta för att jag faktiskt är stressad. Höga krav från skolan, mina nära och mig själv sätter press och ger både prestationsångest och en känsla av kontrollförlust som sätter fart på en ond spiral där ju mer stressad man är desto sämre mår man, ju sämre man mår desto mindre presterar man och desto mindre man presterar desto mer stressad blir man. Inga goda utsikter med andra ord. Alla vet vi att stress är dåligt för kroppen, vi har hört att det ger magsår, sömnsvårigheter och till och med fetma. Men en dokumentär på SvT påvisade att kronisk stress är värre än så.

Enligt dokumentären är stress en reaktion på livsfara. Alla kroppsfunktioner som inte är direkt relaterade till din omedelbara överlevnad stängs av, och hit räknas fortplantning, sårläkning, uppbyggnad av vävnader, matsmältning och immunförsvaret. Hormoner flödar och pulsen och blodtrycket höjs för att förse dina flyktmuskler med syre. Vanligtvis har du inom några minuter antingen undkommit faran eller blivit dödad av lejonet. I vilket fall är stressen snabbt övergående. Men för många av oss är den inte det. Man fortsätter att stressa sig själv och andra i den hetsiga vardagen, när krav kommer från alla håll, och man aldrig riktigt blir av med känslan av att man hela tiden har något som måste göras.

Summan av kardemumman är följande: efter 30 års studier på både människor och intelligenta, sociala apor har man kommit fram till att hög status medför mindre kronisk stress, men att hög social kontakt kan minska de negativa effekterna av kronisk stress. En stressad apa hade plack i artärerna som gjorde dem stela och kunde potentiellt ge en hjärtattack vid akut stress. Men det var de dominanta, ostressade men antisociala hannarna som blev utslagna av sjukdomsepidemierna. Stressen kan döda dina hjärnceller och försvåra ditt minne (så sent som förra veckan hörde jag att stress kan ge Alzheimers) och ändarna på kromosomerna, dvs DNA-molekylerna, luckras upp (bara jag som ser potentiell cancer?) men social kontakt stimulerade telomeras, enzymet som bygger upp ändarna igen.

Vad kan man då dra för slutsats? Stressad är inte bara något man är. När stressen blir kronisk blir det ett sjukdomstillstånd, en inbillad livsfara eftersom man förlorat perspektivet. Stress är livsfarligt. Det forkortar livet, ökar risken för hjärtsjukdomar, bryter ner immunförsvaret och gör dessutom det du vanligtvis njuter av mindre njutbart eftersom dopaminnivåerna ändras. Stress gör en deprimerad, aggressiv och underpresterande, det förkortar livet och förminskar livskvalitén. Stressen är något romantiserad; den som knappt sover för att "han älskar sitt jobb" eller trillingmamman som arbetar ideellt för Röda Korset är våra idoler. Personen som gör ingenting för att han är trött är en latmask och någon som behöver en spark i baken. Precis som utbrändhet, ätstörningar och shoppingmissbruk är detta en välfärdsjuksom som många motvilligt hyser en omedveten romantiserad bild av, vilket är totalt felaktigt. Jag tycker att ni stressade själar därute borde ta er en timma av ert liv och kolla på den här dokumentären och sedan ta er en funderare på hur era liv ser ut, hur era kroppar mår och vad ni egentligen vill. Det skulle förmodligen inte skada någon av er att stressa av lite, inse att lejonet som jagat er fångade en annan zebra och umgås mer med era nära och kära för att läka kromosomändarna igen

Dokumentären finns att se här tom torsdag 23 september 2010.