BIOGRAFI. Jag var var själv en av de där som brukade störa mig på den där hurtiga, blonda, jobbigt glada tjejen som alltid babblade på om självkänsla hit och självkänsla dit, och som gick under namnet Mia Törnblom. Det var lätt att förpassa henne till en av de där jävlarna som bara vill få en att må dåligt genom att själv framstå som så lycklig som möjligt. Efter att ha läst hennes självbiografi, inser jag att jag inte kunde ha mer fel.

I början av sin karriär som självkänslo-coach var det få som visste att Mia under 10 år av sitt liv vart en narkoman, och inte nog med det, en heroinist som injecerade knark för över 3000 kronor per dag. Det var få som visste att hon vart hemlös, tog amfetamin som bantningsmedel, lät sig utnyttjas, både fysiskt, psykiskt och ekonomiskt, begick grova bedrägerier och levde ett liv inte värdigt en människa.

När man läser biografier om drogmissbruk är det lätt att ryckas med, att tycka synd om personen ifråga, att tycka att det är så otroligt hemskt. Men att läsa dessa hemskheter om den sista personen på Jorden som man trodde levde med ett sådant självförakt slog ner som en bomb, och varje mening träffade med mångdubblad styrka. Att hon, den hurtiga blonda Mia Törnblom, genomlevt allt det här, och ändå lyckats bli proffs på det som inte ens drogfria människor är bortskämda med, självkänsla och kärlek till sig själv, är helt ofattbart.

Boken är fantastiskt välskriven, och dessutom ur ett rent skönlitterärt perspektiv, både spännande och underhållande. Det som jag reagerade på var att det inte var en berättelse om hur jävligt hennes liv var, utan hur tillfrisknandet såg ut. Det är hela tiden fokus på det positiva, utan att på något sätt förminska det negativa, och det, utöver dess relevans och skrivkvalitét, gör den till en solklar femma av fem, som jag rekomenderar till alla och en var, vare sig man älskar eller hatar Mia Törnblom, lever med droger eller utan, har bra självkänsla eller ej.