bild: Slottsträdgårdsmästaren

PLÅGA. Ni lyckliga själar som haft turen att inte vara drabbade av pollenallergi skall bara veta vad ni slipper undan. Ni slipper en konstant snuva och klåda i näsan och munnen som gör att man inte kan koncentrera sig på något alls. Ni slipper ögon som rinner och kliar så att ni knappt kan se, och som dessutom gör ont. Ni slipper rinnande näsor som gör att man inte ens kan knyta skorna utan att springa och snyta sig efteråt.

Jag som drabbad kan göra listan lång med saker jag måste avstå ifrån. Jag kan inte rulla mig i gräset. Jag kan knappt ens sitta i gräset. Jag kan inte vara i skogen eller ligga på stranden utan att må dåligt och jag kan, varma dagar som denna, inte ens vara utomhus utan att längta in igen. Jag måste avstå från sommaren helt enkelt. När alla andra njuter av att vi äntligen får lite värme, måste jag sitta inne, med stängda fönster, och tvätta mitt hår efter varje gång jag vart utomhus för att inte ligga och plågas hela natten. (inte bra för håret, utöver det faktum att det är jobbigt).

Jag skulle göra, om inte vad som helst så nästan, för att få bort den här nedrans pollenallergin, mot vilken den tillgängliga medicinen inte har någon märkbar effekt (eller så har den det... då skulle jag inte våga tänka på hur jag hade mått om jag inte tagit den). Jag vill kunna njuta av doften av nyklippt gräs, och inte fly från den. Jag vill kunna vara ute en hel dag i en park eller skog utan att sitta och längta därifrån. Jag önskar att jag kunde säga att sommaren är underbar, men det är den inte. Den är ett helvete.