ny kategori: mot målvikten





Jag har en ny kategori på bloggen, nämligen "mot målvikten" där alla inlägg som rör min viktnedgång kommer hamna. Det är exempelvis mina veckoinvägningar, mina strategier kring viktnedgång och tankar och känslor som dyker upp. Kanske, kanske får ni även se lite före och efter-bilder där snart om jag lyckas samla ihop tillräckligt med mod. Är det något ni skulle vilja se? Klicka på bilden för att läsa alla inlägg som hittills ligger i kategorin. 


|


Göteborgsvarvet 2015





Jag tänkte berätta lite om min varvet-upplevelse! Först och främst kan man ju inte säga att jag var optimalt förberedd. Jag hade visserligen ätit ordentligt med riktig mat under veckan, men på fredagseftermiddagen drack jag tre glas vin och gick på sittning. Kom inte hem förrän runt ett-tiden och hann precis få mina 8 timmars sömn. Min nya vana trogen hoppade jag helt över frukosten till skillnad från förra året då jag åt en stor skål med pasta och tonfisk kl 9 på morgonen, haha. Därefter började tidsspelet: hur jag hinner hämta ut min nummerlapp i tid trots att startbeviset på nätet inte funkade utan att behöva stå och vänta på min start eftersom jag inte hade några extrakläder (dvs jacka/tröja) och utan att mobilen skulle dö innan varvet var klart och jag hann ringa mina vänner. Med 20 minuter till godo hann jag dock lösa allt, vilket räckte precis till en toarunda med gigantisk kö. Därefter fick jag springa till start, knö mig genom startgrupp 11 och springa över startlinjen 3 minuter för sent och sist ut i grupp 10. Då började själva loppet.
 
De första kilometrarna genom Slottsskogen gick både snabbt och lätt, lyckades hålla 10 km/h och sprang på några vänner och kände mig allmänt pigg. Sälbacken tog snabbt död på den illusionen och även om jag lyckades jogga upp för hela utan stopp så tappade jag bort mina springbuddies. Även biten genom Majorna gick väldigt lätt, men precis när jag passerat 4 kilometersskylten började det luta brant uppför. Trots att jag kände mig hyfsat stark så visste jag att fortfarande hade 2,5 timma framför mig, så där bröt jag första gången för lite powerwalk. Hela vägen upp på Älvsborgsbron gick jag (ca 1 km) medan jag fixade fram Maratonpodden på mobilen. Jag hade slagit på Runkeeper och röstmeddelanden som talade om tid, distans, medelhastighet och nuvarande hastighet var femte minut och jag visste att jag måste hålla ett medel på exakt 7 km/h för att klara mitt mål under 3 timmar. 
 
Precis på krönet av Älvsborgsbron började jag springa igen, nu med nedförsbacke och en bra podd i öronen. 5 km till läng älvstranden försvann i en rasande fart utan att jag egentligen tänkte, men sen när podden tog slut började den jobbiga biten. Andra halvan av älvstranden joggade och powerwalkade jag om vartannat och försökte under promenadbitarna hålla 6 km/h. På så vis skulle jag kunna hålla en lägre fart under mina joggingbitar utan att tappa för mycket fart. Långsamt blev medelhastigheten långsammare, men jag höll fortfarande ett bra tempo och benen bar fortfarande.
 
Så kom jag till Götaälvbron och här började jag känna av energibristen på riktigt. Magen hade börjat kurra, för klockan var nu 16, den tid jag brukar börjar känna hunger om dagarna. Jag svepte ett par muggar sportdryck och gick hela vägen upp längs Avenyn och var nog någon sekund rädd att behöva bryta eftersom jag nästan kände mig lite yr där ett tag. Men jag klarade mig, kom upp till Götaplatsen och fick med en mugg vatten och en blöt svamp som jag kramade ur ovanför huvudet. Jag hade på mig ett löparlinne och en bomulls t-shirt ovanför och hade tidigare varit rädd för att frysa, men nu var jag så varm att jag svettades som en gris. Och precis efter den uppfriskande duschen började jag jogga igen och då hörde jag ett par vänner ropa mitt namn från trottoaren. De tajmade verkligen in rätt ögonblick, för där och då kände jag förnyade krafter inför de sista fyra kilometrarna! 
 
De följande tre minns jag inte så mycket, de var en suddig röra av panik över att det gick för långsamt, manisk sprint, otröstligt flåsande och intensiv smärta i fötter och ben. Men jag lyckades ta mig bort till Linnéplatsen och vidare bort mot Botaniska, och då såg jag bron över motorvägen. Jag bestämde mig där och då att när jag kommit upp för bron så är det springa i mål som gäller, så jag packade ihop mobilen, lade hörlurarna i sport-bhn och visste från Runkeeper att nu hade förbrukat i princip alla mina marginaler. Det var nu eller aldrig, och det var en plågsam sista kilometer jag sprang så svetten lackade, upp för backen, under broarna och in på stadion. Då samlade jag mina sista krafter, satte fart på mina mycket motvilliga ben och spurtade i mål.
 
Väl i mål blev jag nästan förvånad över att det redan var över. Det var som vilken löprunda som helst, inte ett lopp. En snabb koll på Runkeeper visade att jag lika gärna kunde ligga över 3 h som under, det återstod att se på nätet sedan. Det visade sig att jag kom i mål på 2.58.07 så jag nådde mitt personliga mål och klådde förra årets tid med hela 12 minuter! Jag promenerade framåt, fick min kexchoklad och medajl, tog två muggar vatten och slog mig ner på en gräsmatta för att massera mina ben och ta en segerselfie. Nästa år satsar jag på under 2.45 eller under 2.30, beroende på hur mycket jag hinner träna. Var det någon av mina läsare som sprang varvet i år? Berätta gärna bland kommentarerna! 


postat i: hälsa, löpning, träning
|


6 blommiga under 600





1. / 2. / 3. / 4. / 5. / 6. 
 
Blommigt är hetare än hetast just nu, som vanligt på våren. Personligen är jag framförallt sugen på akvarellblommor och svepande tyger och lite mer abstrakta mönster. Det känns så fräscht! Vilken är din favorit? 
 
Inlägget innehåller adlinks. 


|


Upp